The Ovens

I dag skall det bli jättefint väder, så Mats jobbar halvdag, då passade jag på att baka bröd och bullar på morgonen. Efter det kan ju det behöva städas. Jag kommer inte överens med denna dammsugare, det gör jag väl egentligen inte med någon dammsugare. Här kan jag ju inte skylla på att jag har varit ute och grejat, så det var bara att sätta igång. Vet Ni ,enda gången dammsugaren låter lycklig:Det är när den får tugga på en matta och det gör han så fort man tappar koncentrationen det minsta.

Sedan begav vi oss mot Piratön, det var vassa och höga klippor som mötte oss redan vid parkeringen.

Vi var för sent ute, det var nästan grävt över allt, det har pumpats in mycket pengar för att hitta de skatter myten säger är nergrävda där. Skulle tro att allt var vänt på minst en gång.

Vyerna var riktigt häftiga, så man kan nästan se piratskeppen komma för att gömma sig i en av grottorna.

Här nedan står vi precis ovanför ingången till en grotta, när vattnet var inne och vände och antagligen slog i mot klippväggen långt in, lät det som åska på långt håll. Vi trodde först att det var åska, för det var nog närmare 30 grader varmt och mycket tryckande. Sedan förstod vi att ljudet kom under oss.

Här kan det inte vara roligt och komma för nära i storm.

Nu är vi nere vid vattnet, så man ser tydligt ingången till grottorna. Det var tre stora ingångar bredvid varandra.

Här är vi inne i en av grottorna, det går att komma in en rejäl bit till, men suget från vattnet är inte att leka med, så vi får inte komma längre in.

Ännu en grottöppning.

Sedan när vi gick där fick vi helt plötsligt syn på en Linnea, naturen är som hemma.

Här ser man hur vattnet är borta i mellan stenarna.

För att nästa minut fyllas med vatten igen, så undrvattensströmmar fanns det nog gott om här.

Sedan har jag ju sagt att här liknar Sverige i naturväg, så här borde finnas kantareller.

Detta är ingen fejk, helt plötsligt så sitter herr Kantarell bara där. Faktiskt två, men den ena är mycket liten.

Sedan hittade vi en guldletere, trodde inte på det först, men han hade några guldkorn i ett rör.

Här är beviset. De små prickar Ni ser är guld.

Han kunde berätta att i mitten av 1800-talet hittade man mycket guld här. Så 1861 sålde man guldsanden till ett företag som fraktade det till Wales i England. Man fick 2000 dollarför sandrättigheterna.

Det blev starten för en ångbåtslinje med guldsand. Mellan Kanada och Wales.

Här ser Ni en bit av stranden.

Dessa hjul hade man för att krossa sten-sanden, så man kom åt guldet, de gick runt, runt och så lade man sand i en ränna nertill.

Nu var vi trötta på att leta guld, både högt och lågt, så vi begav oss hemåt.

Då står denna fina hjort och tittar på oss, inte det minsta rädd för människor, typ våra rådjur.

I strandkanten på hemvägen, för det var lågvatten, står denna fina häger och fiskar. Blir väl alltid en hel det vattendjur som inte hinner med vattnet ut, utan blir kvar i små vattersamlingar.

För vad vi sett hittills är det mycket fågel i strandkanten vid lågvatten.